Jag är inte så hemskt utmattad idag – men vem drabbas och vad gör en åt det?

Med risk för att låta som en kliché – jag har traskat in i en period i mitt liv där jag känner mig så sjukt tacksam. Det gör mig både glad och lite rädd, för jag vet att livsharmoni inte på något vis kan tas för given. För några år sedan trodde jag nog heller aldrig att jag skulle hamna här. Jag har känt så mycket bitterhet över hur en omöjlig arbetssituation kunde driva mig till stressnivåer som medförde ett sjukdomstillstånd där jag varken kunde känna glädje eller visste hur jag skulle orka leva. Jag tror att den här perioden förstörde precis allt som gick att förstöra-  mina relationer, min livgnista och min personlighet. Trots allt det här tror jag inte att skulle velat vara utan den här tiden i mitt liv.

Vägen ur den sjukliga soppa jag vevade runt i tog mig på en inre resa som var helt oundviklig. Jag ber verkligen om ursäkt för mitt klichérapande, men ibland är livet sådant. Jag hade tagit mig ur djupa svackor förr, men jag hade inte riktigt gått till botten med dem. Det som hände mig den här gången var inte bara en utmattning och en depression. Det som hände mig var även en destruktiv relationskarusell som slutade i en stor sorg. Efter några månaders hjärtskärande dramatik föll jag framstupa med plytet rakt ner i gruset. Dränerad och förvirrad flydde hem till mina föräldrars radhus i Småland under ett par dagar. Jag var klarsynt nog att förstå att det inte bara vara min arbetssituation som hade tagit mig till fullständig kris och panik. Det var mina ständiga självtvivel, min rädsla för misslyckande, min rädsla för att våga känna och visa tillit, samt min förlamande skräck för att vara sårbar som fört mig rakt ner i den bruna gyttjan. Jag ringde min vårdcentral och sa att jag behöver terapi NU. Inte KBT. Jag behöver reda ut min skit. Som tur var höll de med mig och jag fick börja med interpersonell beteendeterapi.

Första gången i terapin var jag mest arg och när min terapeut påpekade det blev jag ännu mer arg. Sen grät jag. Floder. Konstant. Näsdukarna låg redo på bordet hos terapeuten när jag anlände. Följande halvår ägnade jag mig i huvudsak åt fyra saker – jag grät, var rasade, tränade och maratonglodde på Six Feet Under.Jag kunde inte se på någonting som var det minsta lyckligt. Jag kände på precis all skit som någonsin gjort ont, och skiten gjorde ont. Det var smärtsamt och så renande. Resan var  naturligtvis längre än detta halvår. Mycket  längre. Mitt liv är inte på något sätt komplett idag. Jag hanterar nu en situation som både är jobbig och energikrävande. Men jag mår bra. Jag har energi och livglädje. Jag har självtillit. För det är jag oändligt tacksam. Utan att göra det obehagliga draget att dyka ner i min egen latrin hade jag nog inte varit här  idag. Utmattning kan ha flera bottnar och jag ser flera anledningar till att jag drabbades…

 

img_0172

… Så vem är det då som drabbas av utmattning? 

Diskussionen kring vem som klarar långa påfrestningar och vem som drabbas av stressrelaterade sjukdomar landar ofta kring betydelsen av personbundna faktorer. Emellertid är det långvarig exponering för påfrestning utan möjlighet till återhämtning som utgör den främsta riskfaktorn. Ofta handlar det om svåra situationer som berör individen själv eller dess närmaste. Det kan handla om situationer som hotar tillvaron eller livets viktigaste och mest vitala aspekter. Påfrestningarna kan ha funnits under mycket  lång tid. Stressforskningen visar dock också på att människan är en ganska fantastisk varelse som trots allt kan klara enorma påfrestningar. Likväl har alla en gräns  och om vi envisas med ignorera psykiska och fysiska varningssignaler om att situationen är kritisk bäddar vi för en hälsokatastrof.

Stressen kan bottna i faktorer som kan vara svåra för individen själv att påverka som sjuka barn, eget handikapp eller stora samhällsförändringar. Så finns det det här faktorerna som egen perfektionism och strävan efter att alltid vara duktig, något som också kan utnyttjas av andra. Det kan också vara ett dåligt självförtroende som styr individens egna prestationskrav. Det sägs också att en måste brinna för att kunna bli utbränd. Personer med stort engagemang i sin verksamhet löper större risk för stressammanbrott. De lata och slarviga blir sällan utmattade, sägs de hehe 😉 Vissa personer har inte tillräcklig insikt om sig själva, sina egna behov och sina egna gränser. För många uppstår någon typ av utlösande situation eller någon form av slutgiltig kris som leder till ett stressammanbrott.

Behandling och behandlingsstrategier 

Än idag finns det ännu inte särskilt mycket kunskap kring stressammanbrott eller fungerade behandlingsmetoder. Emellertid tycks det finnas ett antal faser som följer förloppet efter sammanbrottet.

Första fasen

Under den första fasen är den drabbade oerhört känslig och mer eller mindre utslagen. Det viktigaste i den här fasen är grundläggande mänskligt omhändertagande, med mycket stöd och förståelse för den situation som den drabbade har hamnat i.

Andra fasen

Under lång stressexponering lever individen under ett extremt fysiskt pressat läge länge. Som följd blir både hushållsaktiviteter och återuppbyggnad lidande. Individens anpassningsförmåga är starkt begränsad. Jag varken tvättade eller städade under en månads tid  efter att jag släppte taget. Aldrig har mitt hem varit så snuskigt.

I denna fas behöver en göra allt en kan för att för att få kropp och själ i balans igen. Den enklaste vägen tycks gå via fysisk träning av olika slag. För mig var träningen länge min räddningsplanka. Jag kände ofta att det var den som förhindrade att jag förlorade förståndet under mitt värsta kaos. För att låta lite dramatisk 😉 Även metoder som  akupunktur, qi gong och meditation kan vara till hjälp. Jag körde länge på djupavslappning vilket fungerade bra för mig. Psykoterapeutiskt stöd kan behövas för att bearbeta de hinder som finns för att individen ska kunna uppnå själslig balans. För att individen ska känna sig mindre ensam och utsatt i sin situation kan hen behöva träffa andra personer i samma situation.Någon form av gruppdiskussion kring stressproblematik kan vara värdefull. Jag pratade mycket med en vän som också gjort samma vurpa och tagit sig ur den.

Den tredje fasen  

I den tredje fasen kan en koncentrera sig på möjligheterna att komma tillbaka till familjelivet eller arbetslivet. I den här fasen är stresshantering oerhört viktigt, liksom strategier för hur en ska förebygga nya katastrofer. I den här fasen kan en behöva hjälp av kuratorer och personalfunktion på arbetsplatsen för att skapa så gynnsamma förutsättningar som möjligt. För en framgångsrik rehabilitering behövs förändringar i arbetssituationen och livssituationen, såväl som förändringar i individens sätt att reagera på de påfrestningar som hen ställs inför.

Slutreflektion 

Jag var aldrig sjukskriven och jag minns att min terapeut frågade om jag försökt. Nej, sa jag. Varför då? Frågade hon. Det är inte så jag gör, sa jag. Jag minns också att hon tittade på mig och såg ut att tänka – jaha, du är en sån. Jag tänker att det nog är ett signifikativt drag hos oss alla som kör oss i botten. För min egen del var det nog tur att jag inte blev sjukskriven. Jag tror att det var lättare för mig att bearbeta under arbete, annars hade jag nog blivit för rädd för att komma tillbaka. En del av min utmattning berodde också på stress som pågått i mitt privatliv, och de tankarna behövde jag vila mig ifrån. Jag vill också poängtera att jag lämnat den arbetssituation som var akut ohälsosam. Det som förföljde mig var men av den tiden och min pulvriserade självkänsla. Eftersom jag fick stöd och förståelse av både chef och mina närmsta kollegor när jag slutligen tvärvurpade var det möjligt för mig att fortsätta arbete. Så är det självklart inte för alla.

Källa: http://www.stressmottagningen.nu/stress-och-stressjukdomar/utmattningssyndrom/

Mat för lugnare kropp

Så nu har jag fått vältra mig ordentligt i min gamla utmattning. Det kändes helt ärligt ganska gött. Även om det kan vara en smula mysigt att svepa in sig i den där noppriga offerkoftan och insupa stanken av gammal ångest, kan en inte stanna där för evigt. Koppen är stark, magen lugn, huden läkt, själen harmonisk och livet relativt väl rensat på energivampyrer. Därför tänkte jag  ge oss ett par kosttips för stressade perioder. För att vara lite konstruktiv. Rätt kost kanske inte löser hela problemet, men det kan vara ett led i att inte göra problemet ännu värre. Dessutom kan rätt kost faktiskt hjälpa dig att balansera.

Stress och näringsförbrukning

Stress medför att kroppen kräver mer av vissa näringsämnen. Risken är stor att du inte upptäcker en eventuell brist för än den har blivit långtgående. Gör du inget åt saken uppstår så småningom bristsymtom.

Bristsymtomen kan vara av olika karaktär som: sömnproblem, muskelspänningar, ångest, hjärtklappning, irritabilitet, blodsockerobalans, tinnitus, svettningar, depression, slemhinneproblem, huvudvärk, hudförändringar, håravfall, impotens, nedsatt immunförsvar, PMS och försämrad fertilitet.

De näringsämnen som kroppen förbrukar mer av under stressiga perioder är zink, magnesium, kalium,  B-vitaminer och  C-vitamin samt omega -3. Även brist på järn kan uppstå. Behovet av antioxidanter är större.

Stressad – ät detta!

Det finns studier som visar på att livsmedel kan lindra stress, ångest och depression. Nedan finner du exempel på livsmedel som kan ha en välgörande effekt i stressammanhang:

  • Ät mandel, valnötter och pistaschnötter. Mandeln är rik på E-vitamin och B-vitamin. E-vitamin är en kraftfull antioxidant som stärker immunförsvaret.  B-vitaminrika livsmedel stimulerar produktionen av serotonin och dopamin som gör oss mindre mottagliga för stress. Studier visar på att en näve valnötter eller pistaschnötter om dagen har en blodtryckssänkande och lugnande effekt.
  • Avokado. Avokadon innehåller bland annat hälsosamma fetter och kalium. Kalium har en lugnande och blodtryckssänkande effekt. Vid stress håller kroppen kvar natrium som är blodtryckshöjande och utsöndrar kalium som är blodtryckssänkande. Avokado är även rikt på E-vitamin och B-vitamin.
  • Apelsiner. C-vitamin är bra för immunförsvaret. Studier har visat på att en daglig dos citrusfrukt kan minska stressen genom att sänka blodtrycket och kortisolhalterna.
  • Lättmjölk. Kalcium ska kunna minska muskelkramper och spänningar i kroppen.
  • Havregryn. Kolhydrater gör så att må bra hormonet serotonin frigörs i hjärnan. Samma effekt får du av mörk choklad. Havregryn innebär långsamma kolhydrater som hjälper serotoninet att flöda jämnt.
  • Lax. Omega-3 fettsyror har visat sig hålla koll på halterna av adrenalin och kortisol. Dessutom skyddar de mot hjärt och kärlsjukdomar. Lax är en god källa till omega-3.
  • Spenat. Spenat är rikt på magnesium som sägs ha en direkt lugnande effekt. En magnesiumrik kost har visat sig stärka kroppens nervsystem. Mineralen ska också kunna lindra hjärtklappning, stress och ångest.
  • Magnesium finns det även gott om i ärter, linser bönor, nötter, frön och fullkornsprodukter.
  • Ägg. Zink är en mineral som behövs bland annat för hormonsomsättningen och humöret. Zink är också en mineral som kroppen förbrukar mycket av under stress. Brist på zink kan leda till irritation, aggression och nedstämdhet. Bra källor till zink är äggulor, ostron, cashewnötter, lever och nötkött.
  • Sparris. Sparris har i studier visat på goda stress – och –  ångestdämpande effekter. Sparrisen innehåller bland annat gott om folsyra som hjälper till att balansera våra känslor. Brist på folsyra kan leda till depression.
  • Stress kan leda till obalans i tarmfloran, vilket inte gör dig gladare. Probotika kan behövas. Probiotika kan köpas som tillskott, men det finns också mat som har probiotisk effekt. Läs mer om det här!

Undvik det här

Är du stressad så undvik alkohol, kaffe, nikotin och socker. Det gör att du mår sämre. Helt enkelt.

Källor: http://www.expressen.se/halsoliv/har-ar-maten-som-minskar-stressen/

http://www.mabra.com/5-livsmedel-som-minskar-stress/

http://www.mabra.se/besvar/utbrand-stressad-binjureproblem.html

http://www.halsosidorna.se/Stress.htm

 

 

Stresshormoner – så funkar dom

Så då tänkte jag att det var läge att dyka ner i de där stresshormonerna, idag är det nämligen väldigt harmoniskt hos mig. Det har jobbats extremt mycket i veckorna och jag har hittat en urbra strategi för att balansera det. Denna strategi går ut på att bjuda mig själv på så mycket trevliga saker som möjligt i fint sällskap.

Förra helgen bjöd jag mig på brunch på Boule bar. Vi gick så hårt på efterrättsbordet att jag blev grön och vi råkade dra en oavsiktlig springnota (betalade sen). Jag balanserade sedan allt det söta genom att bjuda mig på ett glas vin, prat om övernaturligheter och salta nachos på Tröls. Igår bjöd jag mig på en tapasmiddag i Lund, med en gäng grymma kvinnor som tidigare varit mina kollegor. Jag har saknat dom massor och varit upprymd inför vår dejt hela veckan. Mjuk i själen gick jag i förmiddags till mina roliga frissa Iza, där jag  bjöd mig själv på nya slingor. I salongen satt jag med en kopp te i näven i några timmar och babblade med Iza och hennes andra kund. Vi pratade om barnuppfostran, ambivalent anknytningsproblematik och om att kvinnor från tidigare generationer banat väg för oss. Det är lättare för  oss att vara självständiga och starka, för vi har fått så mycket serverat – i jämförelse. Jag kan konstatera att det varit en lyckad metod för harmoni – om än en smula oekonomisk. Och så till här med stresshormoner då…

Stresshormoner . vad händer?

Det som händer i kroppen när vi blir stressade är att den mobiliserar sig för försvar. Det sympatiska nervsystemet aktiveras och kroppens prestationsförmåga ökar. Binjurarna ökar produktionen av stresshormoner. Adrenalin pumpas ut i blodomloppet, blodtrycket och blodsockerhalten höjs. Vid långvarig stress ökar även frisättningen av kortisol. Kortisolet försätter kroppen i högsta beredskap under en längre tid. Även frisättning av fettsyror som finns lagrade i kroppen uppstår. Syftet är att förse kroppen med energi för att oskadliggöra faran.

Responsen att utsöndra kortisol är normal och kan ha en livräddande funktion när du verkligen behöver fly eller kämpa. Kroppen strävar emellertid  efter jämnvikt  och kortisolet stjäl  på så vis av andra viktiga återuppbyggande hormoner om stressen blir långvarig.

Ett annat viktigt binjurehormon är DHEA. Detta hormon understödjer sköldkörtelns funktion, verkar antiinflammatoriskt och hjälper oss att hantera stress. DHEA är betydelsefullt för sexlusten, bentätheten, immunförsvaret, samt hjärt-kärlhälsan. DHEA ökar efter en tids hög stress, men kan minska  om stressen blir långvarig. Detta kan medföra att vi åldras i förtid, ökar fettmängden och minskar muskelmassan.

Anpassning och utmattning

När vi upplever stark stress under en längre tid anpassar sig kroppen genom ständigt vara beredd på fara – fly eller kämpa. Under anpassningen ökar kroppens stress och även små krav kan kännas övermäktiga. Prestationsförmågan minskar.

När kroppens reserver börjar ta slut övergår anpassning till utmattning. Binjurarna fungerar inte längre som de ska, de är helt enkelt utmattade. När binjurarna är utmattade minskar istället kortisolnivåerna och är konstant låga. I den här fasen känner vi oss kroniskt trötta och kan inte återhämta oss trots vila och sömn. Vanliga symtom vid utmattning är tryck över bröstet, huvudvärk, spända muskler, retlighet, magproblem och sömnproblem.

img_0117

 Stresshormoner . det här händer med kroppen

  • Vid konstant fly eller kämpa beredskap försämras matsmältningen, mage och tarm skadas.
  • Koppen håller kvar natrium, samt utsöndrar kalium och andra betydelsefulla mineraler via urinen.
  • Kroppens energi och näringsförråd töms vid långvarig  stress om inte extra mycket tillförs via kost och kosttillskott.
  • Muntorrhet. När vi blir stressade stryps salivutsöndringen och munnen blir torr. Detta leder till problem som karies och dålig andedräkt.
  • Övervikt. När vi stressar medför frisättningen av kortisol att vi lättare lagrar fett runt buken. Kroppen frisätter också socker och fett för att ge energi åt musklerna att hantera situationen.
  • Håravfall. Svår stress gör att håret går in i en vilofas och stöts bort.
  • Långvarigt förhöjda kortisolhalter försämrar immunförsvaret och ökar mängden inflammatoriska prostaglandiner.
  • De långvarigt förhöjda kortisolnivåerna medför hudproblem som acne, rosacea, eksem och psoriasis. Andra hudtillstånd som uppstår är förtidigt åldrande, sämre och mer livlös hudton, celluliter samt torr och skadad hud.

img_0140

Stressrelaterade sjukdomar  

Det finns en mängd sjukdomstillstånd som har ett direkt samband med olika stadier av stress. Dessa tillstånd är:

  • Matsmältningsproblem som magkatarr, magsår, irriterad tjocktarm, förstoppning och diarré
  • Muskel och huvudvärk
  • Astma och allergier
  • Hudproblem och fläckvis håravfall.
  • Ångest, depression och sömnproblem
  • Oregelbunden mens
  • Hjärtproblem

 Egna erfarenheter

Efter att själv har befunnit mig i långvarig stress och utmattning är det väldigt intressant att dyka ner i det som faktiskt händer i kroppen. Jag minns den där fasen när det kändes som jag flydde i panik under varje vaken sekund på dygnet. Pulsen liksom rusade i mig även vid vila. Jag upplevde att en liten nål satt i varje nerv i min kropp och minsta motgång eller irritationsmoment fick mig att tappa det totalt. Att fly eller kämpa.

Jag minns hur min kropp lämnade sitt annars ganska kontanta basläge och raskt lade på sig tio kilo i vikt. Jag minns hur tung och otymplig jag kände mig. Hur den snabba viktuppgången gjorde att det kändes som fettet satte sig klumpvis, till synes helt utan plan. Jag minns den hysteriska hungern och det galna sockersuget. Att mobilisera energi till musklerna för att oskadliggöra faran.

Jag minns hur magen alltid var svullen och gjorde ont. Jag minns hur min menscykel plötsligt började stöka. Hur munnen var så torr att munslemhinnan sved. Hur huden blev torr, grå och trasig. Jag minns hur jag bara ville ligga under en filt. Hur jag kunde bli sittande som paralyserad  under en hel helg och tänka att jag måste i alla fall städa. Men helgen gick och jag orkade inte. Jag minns hur jag blev rädd för människor och relationer.Hur jag plötsligt inte visste hur jag skulle bete mig  i sociala sammanhang. Hur jag alltid kände mig naken och avslöjad. Hur jag skämdes för allt. Hur jag alltid ville sova och hur det aldrig var tillräckligt. Anpassning och utmattning. Eller snarare binjureutmattning – så det var så det var.

Faktiskt känns det skönt att få en fysisk förklaring till eländet. Att inse att det som jag upplevt som en rent mental process faktiskt har en helt kroppslig orsak. Att min kropp följt ett mönster. Under omständigheterna ett helt normalt mönster, inte unikt. Jag är normal och inte konstigare en någon annan överstressad person.

Såhär i efterhand kan jag bara konstatera att kroppen är fantastisk, vilken jäkla återhämtningspotential den har ändå. Jag vet att resan kan vara längre, svårare och mer ihållande för många människor än den ändå varit för mig. Många får allvarligare symtom än de jag fick – både psykiskt och fysiskt. Men till dig som kanske nu befinner dig där jag var, vill jag ändå säga det blir bättre fast en inte tror det. En måste bara ha ett förbannat tålamod för det tar tid, det gör det. Men varje förbättring känns och ger självförtroende. Det kommer att vara ett oerhört tråkigt minne, och en kan bli lite rädd ibland. Men tillslut kan det faktiskt var allt det är. Ett väldigt tråkigt minne helt enkelt.

Källor: http://www.mabra.com/kategori/vikt/page/1/

http://www.mabra.se/besvar/utbrand-stressad-binjureproblem.html

http://www.beautycomesclean.se/blogg/201304/kortisol-dodshormonet-sa-bryter-stress-ner-huden

.

Mindre skärmtid-mera boktid

Ibland tror jag att högre makter vrålar  åt mig. Problemet är att jag är lomhörd. I fredagskväll satt jag sliten på en AW och gjorde en lång utläggning om att jag behövde en läsa bok helg. Jag har utan överdrift säkert 30 olästa pocketböcker hemma. Jag älskar egentligen att läsa och köper hem böckerna med stor entusiasm. Emellertid har jag sällan ro i kroppen att läsa dem när det kommer till kritan. Istället sitter jag och dumglor på en serie samtidigt som jag slösurfar på telefonen. Trots att jag vet att det varken hjälper sömn eller stressnivåer.

Igår bestämde jag mig, mot bättre vetande,  för att det skulle bli en seriedag – inte en bokdag. Av någon outgrundlig anledning tar min surf ( har mobilt bredband)slut i rask takt sedan jag bytte dator och min operatör i samma veva såg över mitt abonnemang. Är osäker på vad som hände där? Mitt i min dejt med en kopp te, Netflix och en twistpåse tog min surf slut. FRUSTRATION!!! Jag kopplade i telefonen, det hjälpte i ungefär en kvart. Sen tog den surfen slut. Slog på tv:n – ingen signal. Jag menar. Hur tydligt ska det behöva sägas? Alla skärmmöjligheter är uttömda – ta upp en bok, Sofia!!  Men, nej. Jag köper mer surf. Behöver en mer skärmtid så behöver en mer skärmtid. Kosta vad det kostar vill. Hälsosamt?

Iallafall bestämde jag mig för att jag är färdig med mobilt. Sa upp det och beställde ett fast istället. Bytte också tv alternativ och fick ett mycket större utbud. Jo, minsann. Aldrig mer ska jag ha slut på surf eller sakna tv… MEN. Jag ser denna händelse  som en tecken från den alternativa världen. Det  är dags att börja beta av bokhögen! För vad stressar av bättre än den där boken som du bara inte kan släppa egentligen.

Ikväll blir det tidig sänggång med bokdejt. Böcker finns det gott om! Prova detsamma vetja!

020

Det där med utmattning

För ett några år sedan drabbades jag av utmattning och gick ner i en depression. Det händer lite för många. Fölk tycker nog att vi borde ha vett att stoppa det i tid. Att det bara är att byta arbete om det nu är så jobbigt. Det fungerar inte riktigt så. Det händer inte över en natt. Det är en process där kraven utifrån och inifrån långsamt höjer temperaturen och vi kokar ihjäl under utdragna former. När vi förstår att det har gått för långt är vi nästan livlösa. Om jag låter en smula dramatisk beror det på att en utmattning är ganska dramatisk. Det är inte bara den faktiska stressen som är problemet. Det är så mycket mer. Det handlar om de skyhöga prestationskraven som finns inuti oss, och som ofta piskas på utifrån. I mitt fall handlade det om en personlig känslighet i kombination med orimliga förutsättningar. Det berodde också på att jag har en benägenhet att mäta mitt eget värde  utifrån det jag presterar.

Som den duktiga flicka jag är bet jag ihop tills käkarna intog en permanent låsning. Det som händer under en utmattning är inte bara att vi blir stressade. Det är tröttheten som gör fysiskt ont i musklerna,  skelettet, magen och själen. Det är känslan av mindervärde. Det är rädslan och ångesten. Det är att vara konstant ledsen. En knut i halsen och en knytnäve om hjärtat. Det kanske inte är en önskan om att vara död, men en önskan om att inte behöva finnas till på ganska länge. Bara vi får vila.

Förutom tröttheten tillstöter gärna en rad fysiska komplikationer. Det kan vara högt blodtryck, magproblem, spänningshuvudvärk, matintolerans. muntorrhet, karies, hjärtklappning och ångestattacker. Kroppens signaler om att det står till åt helsike fel sätter sig gärna i självförtroendet. Signalerna  yttrar sig nämligen ofta som viktproblem, hudproblem och dålig andedräkt.

Varje gång jag ”tvingades” till social interaktion utöver det mest vardagliga, kändes det som jag sprungit ett maraton med återhämtningstid på ungefär 2 veckor. Jag bar på ett aldrig sinande självförakt och skämdes för att jag var så inkompetent, misslyckad, osäker och ful. Jag var arg, ledsen, uppjagad, överkänslig och saknade förmågan att resonera rationellt. Med andra ord. Utmattning är ganska dramatiskt.

Det tog tid. Men jag läkte ihop. Idag är jag observant på mina varningssignaler. Det händer att jag dippar, blir rädd och tappar taget. Skillnaden är att jag låter mig tappa taget. Jag biter inte ihop. Jag kämpar fortfarande med mina prestationskrav och min närhet till självkritik. Om jag gör fel känner jag lätt att jag är fel. Skillnaden är att jag förstår att det är en irrationell känsla. Att jag gör ett misstag betyder inte att jag är en dålig person. Jag kan prata om problemet öppet och jag kan resonera rationellt. Jag känner mig så inutihelvete stark som drog en vurpa rakt ner i botten och sköt mig upp en bra bit över ytan igen.

Jag känner för många som varit där jag var. Utmattning har så många bottnar. Det är inte en process, det är ta mig fanken minst 75. Av denna anledning tycker jag att det är dags att dyka lite djupare i både de psykiska och fysiska processerna. Vad händer i kroppen och varför. Vad händer i huvudet och varför. Vem drabbas och vad kan vi göra åt det. Fortsättning följer…

Har du semestern är slut ångest? Något att förändra?

Semesterns sista skälvande timmar är här. Imorgon ringer klockan tidigt som attan och jag ska stånka med bussen till jobbet. Det känns helt ok. Jag ska försöka ställa om semestergröten jag har i huvudet till prestationshjärnan. Jag ska försöka komma ihåg vad jag höll på med. Jag ska ta ett djupt andetag innan jag öppnar e-postinkorgen. Men just nu känns det helt fine. Jag är utvilad och återhämtningssträckan har varit betydligt kortare än vanligt. Det är dags att vara produktiv igen och jag tycker om den känslan.

Semestrar i krisens tecken

De sista åren har dock semesterns sista dagar känts annorlunda än såhär och under gårdagen gjorde det förflutna sig påmint. Jag var gråtmild och ur balans hela dagen. Jag försökte förklara för en vän, men lyckades inte riktigt hitta orsaken till mitt “konstiga humör”. Tillslut förstod jag varför. Sista semesterhelgen väcker minnen.

För tre år sedan var mitt liv egentligen ganska fint, förutom att min arbetssituation höll på att ta livet av mig. Belastningen var omänsklig och ledarskapet gav en del övrigt att önska. Jag var gråtfärdig hela mina sista semestervecka för jag visste vad som väntade. Men det blev ännu värre än så. Jag satt på jobbet med skenande hjärta. Jag grät när jag åkte dit och jag grät när jag kom hem. Jag gick upp tio kilo i vikt, fick högt blodtryck och min hud gick liksom sönder på alla sätt som går. Jag var konstant uppjagad, irrationell, besatt av tid, fick näst intill social fobi och stupande i säng halv nio på kvällarna för att vakna fullkomligt utmattad nästa dag. Det var en trötthet som värkte in i märgen. Jag tappade totalt bort min personlighet och kunde inte prata om någonting annat än hur jobbigt det var på jobbet och att jag måste bli klar. För att få vila. Jag var alltså en glädje och tillgång för precis alla människor.

Ett tillfälle kom som sänt från ovan och jag tog mig ur den mest akuta situationen. Men skadan var redan skedd. Jag var för långt under isen. Jag var förstörd inifrån och ut. Resultatet blev att mitt privatliv gick åt skogen på allsköns upptänkliga sätt. Det är här jag börjar fundera över mitt eget karma och vad jag skulle bli ödmjuk inför. För ödmjukas skulle jag uppenbarligen. Semestern det året präglades istället av relationskris så det sjöng om det, och en del andra relationer gick också åt pipan. För människor i kris är sjukt jobbiga. Alla pallar inte. Så är det.

När förra årets semester slutade satt jag på ett vikariat och jag skulle bara återgå några veckor för överlämning. Min egen arbetssituation var oklar. Jag hade haft ett år av att komma på fötter och hitta min inre kärna igen – vem det nu var…Jag hade hunnit nå botten. Jag hade fattat att jag behövde terapi. Jag fick bearbeta. Jag fick stöd på jobbet av både chef och kollegor. Jag blev klar över vem som verkligen stod på min sida. Det kändes rätt men också förbannat oroligt. Som tur var löste sig min jobbsituation snabbare, bättre och mer långsiktigt än jag någonsin vågat drömma om, All skit varar inte för evigt. Så är det.

Det kan bli bättre

Nu ska jag återgå till ett jobb jag gillar, i en intressant organisation som erbjuder gott om utmaningar och fina kollegor. Jag behöver inte böla för att semestern är slut. Saker kan vända. Det kan bli bättre.

Har du ett jobb som tar livet av dig? Gråter du vid tanken på att återgå? Gå vidare om du kan. Så snart du kan. Gå i terapi om du kan. Jag vet att det inte är självklarheter, men undersök ditt supportsystem och dina möjligheter. Hela ditt liv kan stå på spel och inget jobb är värt det.

Känslomässig marinad, kreativitet och ett boktips

Jag har legat i marinad under den gångna veckan. Jag är en obotlig grubblare samtidigt som jag behöver böla ur mig mina känslor och upplevelser å alla håll. Jag är inte den som lider i tysthet. Mina känslor befinner sig gärna utanpå kroppen och jag har generellt ett enormt behov av att reda ut saker. Det som pyr under ytan och inte kommer ut i ljuset blir ett gift både för min kropp och min själ. Reda utandet kan dock te sig skrämmande för andra typer av människor. När jag inte får någon respons reagerar jag som matadoren i tjuren Ferdinand. Jag blir argare och argare tills jag blir jättearg och bokstavligt talat ligger på golvet, sparkandes och gråtandes av ilska. Inte för att jag vill slåss, utan för att jag känner mig obetydlig och osynlig.

Ledsen blir arg

Som du kanske vet gjorde jag terapisvängen ett tag. Ett av mina problem var att jag blir förbannad när jag är ledsen. Jag är sannolikt inte ensam om detta. Paradoxalt nog vill jag i (inte i jobbsammanhang -poängterar) ofta ha en kram av den person jag skäller på, egentligen. Responsen blir ju av förklarliga skäl snarare ilska tillbaka. Ibland kyla och avståndstagande. Den onda cirkeln är ett faktum.

Min kompis Charlotte satte ord på problemet. Hon sa att det är enklare att bli arg. Om man visar sig sårbar och ändå blir förnekad gör det för ont. När man blir arg vet man vad man kan förvänta sig. Det hjälpte att förstå. Jag gav sårbar en chans. I förhållande till dom som var mottagliga blev relationen snabbt bättre. De som istället rationaliserar bort en ledsen medmänniska kan man helt enkelt ge blanka fanken i. Det är en ganska enkel sållningsmetod. Effektiv.

Kvinnors vrede – boktipset

Inte nog med att Charlotte är klok, hon ger också bra boktips. “Kvinnors vrede” är en gammal klassiker av Harriet Goldhor Lerner som vänder och vrider ganska bra på vredes problematiken, särskilt i relationssammanhang. När jag började läsa den fick jag nya uppenbarelser i parti och minut. Jag blev också mycket lugnare. Hur som haver känns det som att det är dags att plocka fram den igen. För nu har jag glömt vad det var som var så jäkla bra. Men bra var den. Skulle kunna rekommendera en och annan man att läsa den också.

Att tala om saken   

Marinaden då undrar du. Jo, såhär var det. Jag hade i förra veckan ett samtal med en person som stått mig nära, och som jag inte träffat på väldigt länge. Sist vi sågs var läget kaotiskt, dramatiskt och präglades i hög grad av gråt och tandagnisslan. Att säga att vi båda har ett neurotiskt drag skulle vara en grov underdrift. När vi nu skulle ses var vi helt enkelt skitnervösa och därtill snorrädda för konflikt, kaos och drama. Inget av det inträffade. Det blev ett samtal som utan logik sprang mellan vad som hänt, var vi var, vad vi gjort, vad andra gjort och några det här behöver du minsann veta. Det sista från min sida. I vanlig ordning fanns det känslor jag behövde få ur mig för att inte ätas upp inifrån. Det var inte ett budskap som skulle levereras i skrift. Jag lyckades emellertid framföra budskapet relativt sakligt och min motpart tog till synes emot det bra.

Marinad och kreativitet

Under samtalet blev jag fullkomligt slut och intog samma konsistens som en kokt spagetti. Sjutusen olika spänningar släppte på samma gång. Aldrig har jag varit så trött i ett samtal som betytt så mycket. Efteråt var jag lättad, matt och vemodig. Ett svagt dis befinner sig över mötet, som om jag varit berusad utan att ha druckit en droppe alkohol. Men marinaden har varit ett faktum. Jag insåg att det där som behövde ut hade legat som ett tjockt och fuktigt täcke över allting annat, och givit mig fullkomligt tunnelseende. När det åtminstone hade lämnat min mun kunde jag se någorlunda klart, känna andra känslor och tänka andra tankar.

Under veckan har jag pendlat mellan sprudlande energi och kapital apati. Jag har befunnit mig i ett kreativt rus och skrivit så att tangenterna brunnit i mitt smuliga tangentbord. Skrivsessionerna har följts av krampgråt, för på skärmen kan jag se processen så klart,. Jag har frågat mig igen och igen varför jag inte kunde göra min del bättre. Det är enkelt att se att någon annan kan behöva dra ut huvudet ur arslet, frågan är vart jag har mitt eget?

Själv ska jag plocka fram vredesboken igen, för jag har nog en bit kvar. Men först ska jag bege mig ut i parken med block och penna för att fortsätta marinaden. Med hänsyn till mina medmänniskor hoppas jag att jag kan undvika krampgråt.