Mindre skärmtid-mera boktid

Ibland tror jag att högre makter vrålar  åt mig. Problemet är att jag är lomhörd. I fredagskväll satt jag sliten på en AW och gjorde en lång utläggning om att jag behövde en läsa bok helg. Jag har utan överdrift säkert 30 olästa pocketböcker hemma. Jag älskar egentligen att läsa och köper hem böckerna med stor entusiasm. Emellertid har jag sällan ro i kroppen att läsa dem när det kommer till kritan. Istället sitter jag och dumglor på en serie samtidigt som jag slösurfar på telefonen. Trots att jag vet att det varken hjälper sömn eller stressnivåer.

Igår bestämde jag mig, mot bättre vetande,  för att det skulle bli en seriedag – inte en bokdag. Av någon outgrundlig anledning tar min surf ( har mobilt bredband)slut i rask takt sedan jag bytte dator och min operatör i samma veva såg över mitt abonnemang. Är osäker på vad som hände där? Mitt i min dejt med en kopp te, Netflix och en twistpåse tog min surf slut. FRUSTRATION!!! Jag kopplade i telefonen, det hjälpte i ungefär en kvart. Sen tog den surfen slut. Slog på tv:n – ingen signal. Jag menar. Hur tydligt ska det behöva sägas? Alla skärmmöjligheter är uttömda – ta upp en bok, Sofia!!  Men, nej. Jag köper mer surf. Behöver en mer skärmtid så behöver en mer skärmtid. Kosta vad det kostar vill. Hälsosamt?

Iallafall bestämde jag mig för att jag är färdig med mobilt. Sa upp det och beställde ett fast istället. Bytte också tv alternativ och fick ett mycket större utbud. Jo, minsann. Aldrig mer ska jag ha slut på surf eller sakna tv… MEN. Jag ser denna händelse  som en tecken från den alternativa världen. Det  är dags att börja beta av bokhögen! För vad stressar av bättre än den där boken som du bara inte kan släppa egentligen.

Ikväll blir det tidig sänggång med bokdejt. Böcker finns det gott om! Prova detsamma vetja!

020

Det där med utmattning

För ett några år sedan drabbades jag av utmattning och gick ner i en depression. Det händer lite för många. Fölk tycker nog att vi borde ha vett att stoppa det i tid. Att det bara är att byta arbete om det nu är så jobbigt. Det fungerar inte riktigt så. Det händer inte över en natt. Det är en process där kraven utifrån och inifrån långsamt höjer temperaturen och vi kokar ihjäl under utdragna former. När vi förstår att det har gått för långt är vi nästan livlösa. Om jag låter en smula dramatisk beror det på att en utmattning är ganska dramatisk. Det är inte bara den faktiska stressen som är problemet. Det är så mycket mer. Det handlar om de skyhöga prestationskraven som finns inuti oss, och som ofta piskas på utifrån. I mitt fall handlade det om en personlig känslighet i kombination med orimliga förutsättningar. Det berodde också på att jag har en benägenhet att mäta mitt eget värde  utifrån det jag presterar.

Som den duktiga flicka jag är bet jag ihop tills käkarna intog en permanent låsning. Det som händer under en utmattning är inte bara att vi blir stressade. Det är tröttheten som gör fysiskt ont i musklerna,  skelettet, magen och själen. Det är känslan av mindervärde. Det är rädslan och ångesten. Det är att vara konstant ledsen. En knut i halsen och en knytnäve om hjärtat. Det kanske inte är en önskan om att vara död, men en önskan om att inte behöva finnas till på ganska länge. Bara vi får vila.

Förutom tröttheten tillstöter gärna en rad fysiska komplikationer. Det kan vara högt blodtryck, magproblem, spänningshuvudvärk, matintolerans. muntorrhet, karies, hjärtklappning och ångestattacker. Kroppens signaler om att det står till åt helsike fel sätter sig gärna i självförtroendet. Signalerna  yttrar sig nämligen ofta som viktproblem, hudproblem och dålig andedräkt.

Varje gång jag ”tvingades” till social interaktion utöver det mest vardagliga, kändes det som jag sprungit ett maraton med återhämtningstid på ungefär 2 veckor. Jag bar på ett aldrig sinande självförakt och skämdes för att jag var så inkompetent, misslyckad, osäker och ful. Jag var arg, ledsen, uppjagad, överkänslig och saknade förmågan att resonera rationellt. Med andra ord. Utmattning är ganska dramatiskt.

Det tog tid. Men jag läkte ihop. Idag är jag observant på mina varningssignaler. Det händer att jag dippar, blir rädd och tappar taget. Skillnaden är att jag låter mig tappa taget. Jag biter inte ihop. Jag kämpar fortfarande med mina prestationskrav och min närhet till självkritik. Om jag gör fel känner jag lätt att jag är fel. Skillnaden är att jag förstår att det är en irrationell känsla. Att jag gör ett misstag betyder inte att jag är en dålig person. Jag kan prata om problemet öppet och jag kan resonera rationellt. Jag känner mig så inutihelvete stark som drog en vurpa rakt ner i botten och sköt mig upp en bra bit över ytan igen.

Jag känner för många som varit där jag var. Utmattning har så många bottnar. Det är inte en process, det är ta mig fanken minst 75. Av denna anledning tycker jag att det är dags att dyka lite djupare i både de psykiska och fysiska processerna. Vad händer i kroppen och varför. Vad händer i huvudet och varför. Vem drabbas och vad kan vi göra åt det. Fortsättning följer…

Har du semestern är slut ångest? Något att förändra?

Semesterns sista skälvande timmar är här. Imorgon ringer klockan tidigt som attan och jag ska stånka med bussen till jobbet. Det känns helt ok. Jag ska försöka ställa om semestergröten jag har i huvudet till prestationshjärnan. Jag ska försöka komma ihåg vad jag höll på med. Jag ska ta ett djupt andetag innan jag öppnar e-postinkorgen. Men just nu känns det helt fine. Jag är utvilad och återhämtningssträckan har varit betydligt kortare än vanligt. Det är dags att vara produktiv igen och jag tycker om den känslan.

Semestrar i krisens tecken

De sista åren har dock semesterns sista dagar känts annorlunda än såhär och under gårdagen gjorde det förflutna sig påmint. Jag var gråtmild och ur balans hela dagen. Jag försökte förklara för en vän, men lyckades inte riktigt hitta orsaken till mitt “konstiga humör”. Tillslut förstod jag varför. Sista semesterhelgen väcker minnen.

För tre år sedan var mitt liv egentligen ganska fint, förutom att min arbetssituation höll på att ta livet av mig. Belastningen var omänsklig och ledarskapet gav en del övrigt att önska. Jag var gråtfärdig hela mina sista semestervecka för jag visste vad som väntade. Men det blev ännu värre än så. Jag satt på jobbet med skenande hjärta. Jag grät när jag åkte dit och jag grät när jag kom hem. Jag gick upp tio kilo i vikt, fick högt blodtryck och min hud gick liksom sönder på alla sätt som går. Jag var konstant uppjagad, irrationell, besatt av tid, fick näst intill social fobi och stupande i säng halv nio på kvällarna för att vakna fullkomligt utmattad nästa dag. Det var en trötthet som värkte in i märgen. Jag tappade totalt bort min personlighet och kunde inte prata om någonting annat än hur jobbigt det var på jobbet och att jag måste bli klar. För att få vila. Jag var alltså en glädje och tillgång för precis alla människor.

Ett tillfälle kom som sänt från ovan och jag tog mig ur den mest akuta situationen. Men skadan var redan skedd. Jag var för långt under isen. Jag var förstörd inifrån och ut. Resultatet blev att mitt privatliv gick åt skogen på allsköns upptänkliga sätt. Det är här jag börjar fundera över mitt eget karma och vad jag skulle bli ödmjuk inför. För ödmjukas skulle jag uppenbarligen. Semestern det året präglades istället av relationskris så det sjöng om det, och en del andra relationer gick också åt pipan. För människor i kris är sjukt jobbiga. Alla pallar inte. Så är det.

När förra årets semester slutade satt jag på ett vikariat och jag skulle bara återgå några veckor för överlämning. Min egen arbetssituation var oklar. Jag hade haft ett år av att komma på fötter och hitta min inre kärna igen – vem det nu var…Jag hade hunnit nå botten. Jag hade fattat att jag behövde terapi. Jag fick bearbeta. Jag fick stöd på jobbet av både chef och kollegor. Jag blev klar över vem som verkligen stod på min sida. Det kändes rätt men också förbannat oroligt. Som tur var löste sig min jobbsituation snabbare, bättre och mer långsiktigt än jag någonsin vågat drömma om, All skit varar inte för evigt. Så är det.

Det kan bli bättre

Nu ska jag återgå till ett jobb jag gillar, i en intressant organisation som erbjuder gott om utmaningar och fina kollegor. Jag behöver inte böla för att semestern är slut. Saker kan vända. Det kan bli bättre.

Har du ett jobb som tar livet av dig? Gråter du vid tanken på att återgå? Gå vidare om du kan. Så snart du kan. Gå i terapi om du kan. Jag vet att det inte är självklarheter, men undersök ditt supportsystem och dina möjligheter. Hela ditt liv kan stå på spel och inget jobb är värt det.

Känslomässig marinad, kreativitet och ett boktips

Jag har legat i marinad under den gångna veckan. Jag är en obotlig grubblare samtidigt som jag behöver böla ur mig mina känslor och upplevelser å alla håll. Jag är inte den som lider i tysthet. Mina känslor befinner sig gärna utanpå kroppen och jag har generellt ett enormt behov av att reda ut saker. Det som pyr under ytan och inte kommer ut i ljuset blir ett gift både för min kropp och min själ. Reda utandet kan dock te sig skrämmande för andra typer av människor. När jag inte får någon respons reagerar jag som matadoren i tjuren Ferdinand. Jag blir argare och argare tills jag blir jättearg och bokstavligt talat ligger på golvet, sparkandes och gråtandes av ilska. Inte för att jag vill slåss, utan för att jag känner mig obetydlig och osynlig.

Ledsen blir arg

Som du kanske vet gjorde jag terapisvängen ett tag. Ett av mina problem var att jag blir förbannad när jag är ledsen. Jag är sannolikt inte ensam om detta. Paradoxalt nog vill jag i (inte i jobbsammanhang -poängterar) ofta ha en kram av den person jag skäller på, egentligen. Responsen blir ju av förklarliga skäl snarare ilska tillbaka. Ibland kyla och avståndstagande. Den onda cirkeln är ett faktum.

Min kompis Charlotte satte ord på problemet. Hon sa att det är enklare att bli arg. Om man visar sig sårbar och ändå blir förnekad gör det för ont. När man blir arg vet man vad man kan förvänta sig. Det hjälpte att förstå. Jag gav sårbar en chans. I förhållande till dom som var mottagliga blev relationen snabbt bättre. De som istället rationaliserar bort en ledsen medmänniska kan man helt enkelt ge blanka fanken i. Det är en ganska enkel sållningsmetod. Effektiv.

Kvinnors vrede – boktipset

Inte nog med att Charlotte är klok, hon ger också bra boktips. “Kvinnors vrede” är en gammal klassiker av Harriet Goldhor Lerner som vänder och vrider ganska bra på vredes problematiken, särskilt i relationssammanhang. När jag började läsa den fick jag nya uppenbarelser i parti och minut. Jag blev också mycket lugnare. Hur som haver känns det som att det är dags att plocka fram den igen. För nu har jag glömt vad det var som var så jäkla bra. Men bra var den. Skulle kunna rekommendera en och annan man att läsa den också.

Att tala om saken   

Marinaden då undrar du. Jo, såhär var det. Jag hade i förra veckan ett samtal med en person som stått mig nära, och som jag inte träffat på väldigt länge. Sist vi sågs var läget kaotiskt, dramatiskt och präglades i hög grad av gråt och tandagnisslan. Att säga att vi båda har ett neurotiskt drag skulle vara en grov underdrift. När vi nu skulle ses var vi helt enkelt skitnervösa och därtill snorrädda för konflikt, kaos och drama. Inget av det inträffade. Det blev ett samtal som utan logik sprang mellan vad som hänt, var vi var, vad vi gjort, vad andra gjort och några det här behöver du minsann veta. Det sista från min sida. I vanlig ordning fanns det känslor jag behövde få ur mig för att inte ätas upp inifrån. Det var inte ett budskap som skulle levereras i skrift. Jag lyckades emellertid framföra budskapet relativt sakligt och min motpart tog till synes emot det bra.

Marinad och kreativitet

Under samtalet blev jag fullkomligt slut och intog samma konsistens som en kokt spagetti. Sjutusen olika spänningar släppte på samma gång. Aldrig har jag varit så trött i ett samtal som betytt så mycket. Efteråt var jag lättad, matt och vemodig. Ett svagt dis befinner sig över mötet, som om jag varit berusad utan att ha druckit en droppe alkohol. Men marinaden har varit ett faktum. Jag insåg att det där som behövde ut hade legat som ett tjockt och fuktigt täcke över allting annat, och givit mig fullkomligt tunnelseende. När det åtminstone hade lämnat min mun kunde jag se någorlunda klart, känna andra känslor och tänka andra tankar.

Under veckan har jag pendlat mellan sprudlande energi och kapital apati. Jag har befunnit mig i ett kreativt rus och skrivit så att tangenterna brunnit i mitt smuliga tangentbord. Skrivsessionerna har följts av krampgråt, för på skärmen kan jag se processen så klart,. Jag har frågat mig igen och igen varför jag inte kunde göra min del bättre. Det är enkelt att se att någon annan kan behöva dra ut huvudet ur arslet, frågan är vart jag har mitt eget?

Själv ska jag plocka fram vredesboken igen, för jag har nog en bit kvar. Men först ska jag bege mig ut i parken med block och penna för att fortsätta marinaden. Med hänsyn till mina medmänniskor hoppas jag att jag kan undvika krampgråt.

Jag – en endorfinknarkare

En av mina kollegor sa häromdagen att hon inte kände någon som träning gjorde så stor skillnad på som mig. Hon menade att jag är SÅ mycket piggare och gladare när jag tränar, vilket är sant. Avsaknad av träning gör mig energilös och orolig. Under perioder i mitt liv har jag prioriterat helt fel och låtit jobb eller relationer gå före träningen. Inte har någon tackat mig för det, varken chefen eller killen. Framförallt har min kropp och mitt välmående tagit stryk. Jag har därför givit mig själv löftet att alltid låta träningen vara en central del i mitt liv oavsett vart jag jobbar eller vem jag träffar. Grejen med träning är att ju mer en tränar, ju mer vill en göra det. Som du säkert kan gissa har det med signalsubstanser och dylikt att göra. Häng kvar så ska jag förklara.

Vad är endorfiner och hur fungerar det

Kanske älskar du liksom jag hur kroppen känns i rörelse. Kanske drabbas även du av det euforiska ruset mitt i smärtan. Då är du säkert också bekant med det absoluta lugnet efteråt.  Detta är ett känt fenomen hos bland annat löpare och kallas för “runner’s high”. Det som händer är att kroppen och hjärnan utsöndrar endorfiner som ett svar på stressen som uppstår i kroppen vid ansträngningen. Under exempelvis en lång löprunda frisätter nervcellerna detta potenta kroppsegna morfinliknande ämne, kallat endorfiner, för att dämpa smärtsignalen. Ordet endorfin är en sammandragning av endogen morfin, det vill säga morfin som kroppen kan tillverka själv.

Ju mer endorfiner som frisätts ju större blir lyckokänslan. Detta skulle kunna vara en tänkbar mekanism bakom motionens lindrande effekt vid depression eller kronisk smärta. Det finns också ett intresse för endorfiner och musik. Studier har visat att de personer som fick lyssna på musik under träningspasset orkade mer och kände sig mindre trötta efteråt.

Förutom att endorfinerna spelar ett stor roll vid träning och smärta, spelar de en stor roll vid sex och glädje.

Endorfiner och smärta

Till en början var uppfattningen att endorfiner endast frisätts i hjärnan, men nu vet vi att endorfinerna produceras i hela kroppen. Det finns ungefär 20 olika typer an endorfiner och de kan delas in i tre olika huvudgrupper.

Den vanligaste gruppen är betaendorfiner som frisätts när vi t.ex. skadar oss. Endorfinerna blockerar smärtsignalen till det centrala nervsystemet, vilket ger en smärtstillande effekt. När kroppen producerar extra mycket endorfiner höjs smärttröskeln. Studier visar på att det räcker med att vi tror att ett läkemedel ska ha smärtlindrande effekt, för att hjärnans smärtlindrande endorfiner ska frigöras och minska smärtan.

Endorfiner, signalsubstanser och beroende

När endorfinerna binds till hjärnans receptorer förändras också nivåerna av signalsubstanserna dopamin och noradrenalin. Det ökade nivåerna av dessa substanser ger en känsla av lycka och styrka. Dopamin är den viktigaste signalsubstansen i hjärnans belöningssystem. Av denna anledning är det möjligt att bli beroende av endorfiner på samma sätt som vi kan bli beroende av droger. Inte så konstigt att jag vill ha mer träning!

Nyttan med endorfiner

Endorfiner fungerar inte bara smärtlindrande utan har även andra hälsoeffekter. Endorfinerna påverkar också vår mottaglighet för infektioner, stress, psykiska sjukdomar, hjärnans utveckling, sömn, tillväxt och åldrande. Endorfinerna stärker immunförsvaret genom öka produktionen av immunceller. Vid skada medverkar endorfinerna till att vävnaderna slappnar av så att antikroppar kan bege sig till den skadade vävnaden för att läka.

Individuella variationer i endorfinnivåerna

För att kroppen ska utsöndra endorfiner vid motion krävs intensiv fysisk träning. Efter 45 minuters hård löpning kan endorfinpåslaget motsvara en normaldos morfin. Styrketräning ger oftast inte samma effekt som löpning, eller annan konditionsträning. Emellertid finns det stora individuella variationer vad det gäller utsöndringen och nedbrytning av endorfiner. Hos vissa personer ändras endorfinnivåerna nästan inte alls. Kanske inte så konstigt att inte alla människor älskar träning.  Det verkar dock som att det är möjligt att öka sin endorfinutsöndring genom att träna hårt och elitidrottare har ofta högre nivåer än “vanliga” motionärer.

Källor: http://www.sund.nu/docs/artikel.asp?art=329&tem=2

http://fof.se/tidning/2013/5/artikel/traning-kan-motsvara-en-normal-dos-morfin

http://illvet.se/manniskan/halsa/du-blir-hog-av-motion

 

Blir du ledsen när ljuset kommer?

Klockan 17:50 är det fortfarande ljust ute, om än lite mulet.

Vid den här tiden på året brukar jag drabbas av ett outhärdligt vemod. Jag känner mig helt utmattad och vill bara gråta. När ljuset, värmen och fågelkvittret nalkas värker det av bara fan ända in i märgen. Första gången jag stiftade bekantskap med detta tillstånd var jag sådär 14-15 år gammal. Jag höll på att tappa det helt under en kvällspromenad för att det var så förbannat fint överallt. Allting kändes plötsligt så skört och sårbart, så stort och så ödesmättat. Jag ville så mycket, men visste inte vart jag skulle. Så då ville jag istället ingenting. Min ömma moder förklarade det hela med hjälp av en Karin Boye referens, jag förmodar att du kan gissa vilken? Det gjorde mig inte direkt klokare. Eller gladare.

För det mesta känns det väldigt olägligt att vara konstant tjutfärdig när alla andra är Tjuren Ferdinand rusiga och skuttar runt i solen som ystra tjurkalvar. Så vad beror det på då? Och kan en göra något åt det?

Symtom

Vanligtvis har de personer som lider av årstidsbunden depression haft besvären sedan ungdomsåren. För andra uppstår problemen först senare i livet. De typiska symtomen liknar vanliga depressionssymtom som trötthet, ökad/minskad aptit, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, minskad fysisk aktivitet, minskad sexlust, sömnsvårigheter, minskad arbetsförmåga och glädje. En del drabbas av tankar på döden och självmordsförsök.

Varför uppstår en vårdepression

Även om det inte finns en fastställd förklaring till vårdepressionen finns det olika teorier. Föga förvånande tycks vårdepressionen ha en koppling till dagsljus och mörker. Människan  påverkas när ljuset förändras som allra snabbast. Vårdepression existerar nästan inte i länder som ligger nära ekvatorn. Depressionen är däremot vanligare ju längre norr, respektive söder, om ekvatorn en kommer på södra och norra halvklotet.

Problemen börjar ofta i ung vuxen ålder, känslomässiga årstidbundna problem är ovanliga hos barn. Fem procent av befolkningen drabbas kraftigare och femton procent har vissa symtom. Det finns egentligen ingen förklaring till varför vissa personer drabbas och inte andra. Det kan bero på en genetisk känslighet, men också på levnadssätt. Utlösande faktorer kan vara stress eller andra livshändelser. Symtomen brukar vara från några veckor upp till en månad. Ibland är risken för självmord större.

En teori är att tillståndet beror på kemisk obalans. Kroppen hinner inte med i den snabba växlingen mellan vintermörker och vårljus. Kroppen blir helt enkelt chockad och signalsubstanserna hamnar i obalans. Emellertid är inte sambandet vetenskaplig klarlagt.

Ljus och signalsubstanser

Solen fungerar annars humörhöjande för oss människor. Med hjälp av solljuset vaknar signalsubstanserna till. Serotonin, dopamin, oxytocin och feromoner är substanser som ligger bakom de där vårkänslorna. Ljuset hjälper oss framförallt att reglera halterna av signalsubstanser som påverkar våra känslor, några av dem är serotonin, dopamin och noradrenalin.

En studie har visat att serotoninhalten stiger i takt med att dagsljuset ökar. Den ökade serotoninhalten medför också att vi äter mindre. Under vintern tenderar vi att få ett ökat sug efter kolhydrater, vilket är kroppens sätt att försöka självmedicinera. Kolhydrater har nämligen visat sig öka halterna av serotonin.

Dopaminet och noradrenalinet ökar också takt med ljuset, vilket gör oss vaksamma och alerta samt att hjärnans belöningssystem fungerar bättre.

Melatonin är hjärnans sömnmedel och styr vår dygnsrytm. Melatoninet bildas under natten eller när vi befinner oss tillräcklig länge i mörker. Halterna av kortisol och melatonin börjar förändras redan i februari när dagarna blir längre, men effekten på humöret brukar ske först i april – maj.

Vad kan vi göra för att förhindra vårdepp?

Det finns saker vi kan göra för att förebygga och lindra vårdeppighet :

– Regelbunden motion är till stor hjälp. Försök bibehålla fysisk aktivitet även under den mörka tiden.

– Vistas så mycket som möjligt i dagsljus och soljus även under den mörkare delen av året.

–  Håll regelbundna mat och sömnvanor

– Fasta och regelbundna rutiner kan minska risken för stress och vårdeppighet

– De finns teorier om att tillskott av D-vitamin under den mörkare delen av året minskar risken för att drabbas av vårdepression när ljuset kommer.

Jag har själv gjort en iakttagelse angående intag av D-vitamin. Jag har tagit D-vitamintillskott under vintern och gör fortfarande så. Så här års brukar det annars vara riktigt jobbigt för mig, men än så länge är det lugnt. Kanske är det placebo -effekten. Kanske är mitt liv bara mer i fas än tidigare, vad vet jag. Men någonting är annorlunda den här våren.

För övrigt är träning världsbäst! Med risk för klämkäckhet…

Källor: http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=230

http://psykologa.se/vardepression-trots-fint-och-soligt-vader/

http://www.gd.se/gastrikland/gavle/har-du-fatt-en-vardepression-1

http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Arstidsbunden-depression/?ar=True

http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/solen-naturens-eget-lyckopiller

Låt inte hjärtat dö – sätt på en låt

Den dagen jag slutar lyssna på musik har mitt hjärta dött. Så löd mitt resonemang som tonåring. Min tes var att vuxna människor slutade att lyssna på musik som ett led i att de sakta glömde bort vilka de egentligen var. Förlusten av hjärtat, drömmarna och den inre kärnan uppstod i bruset av jobb, barn, hus och äktenskap. Musiken var själva symbolen för eventuell hjärtkollaps. För mig betydde musik samma sak som själ, hopp, förhoppningar och sanning. Lika livsnödvändigt som syre och blod.

I trettonårsåldern började jag hitta mitt eget väsen när jag spetsade öronen och allt oftare fann något oemotståndligt i det som kom ut ur min storebrors CD-spelare. Hans glädje över att hans lillasyster inte var en helt förtappad själ visste inga gränser. Nåja, det var i alla fall då som han insåg att jag inte var helt dum i huvudet. Jag fick låna högvis med skivor och min tonårsidentitet började långsamt ta form. Musiken var den största av kärlekar och tillsammans med den visste jag alltid vem jag var.

Så kom dagen när jag slutade lyssna på musik. Jag vill inte säga att mitt hjärta dog. Hjärtat valde nog bara att tillfälligt gå i dvala. I kölvattnet av en rad fallande dominobrickor i mitt liv fanns varken förhoppningar eller drömmar kvar. Sanningen – vad var egentligen sant? Jag – vem fan hade jag blivit? Musiken som så ofta hade fungerat som en källa till glädje eller tröst, blev istället ett outhärdligt intrång i min svartbrända hjärna.

Brytpunkten kom när något väldigt betydelsefullt i mitt liv obönhörligen rämnade. Mitt i kaoset fann jag också lättanden i att tappa kontrollen och falla fritt. Jag gjorde terapigrejen. Inte KBT-prylen, utan den riktiga skiten när man reder ut saker. Jag grät som krokodiler och sprutade eld som drakar. Jag förstod och försonades som en sann kliché. Jag gjorde kalla insikter. Jag  gav helt passivt aggressivt vissa saker foten ur mitt liv. Jag förstod att andra saker måste sörjas tills det är klart, även om mina vänner i all välmening ibland ville snabbspola mig. Tiden läker. Det är sant.

Sakta men säkert reste jag mig ur gödselstacken och borstade av mig. Hjärnan hade slutat ryka och lukta bränt. Den knastrar fortfarande till och pyser ibland, men jag har nu för tiden vett att kasta vatten på den. Hur som helst. En sensommardag gav jag mig ut på powerwalk i Pildammsparken. Efter en lååång tids musiklöshet fick jag ett infall och satte igång en gammal låtlista i telefonen. Spotlights tändes och världen fick färg. Sedan gick jag varv efter varv. Jag plöjde snabbt som vinden med en energi som aldrig ville sina. Drabbad av att precis allting är möjligt och det är nu det ska ske!

Musiken är tillbaka i mitt liv och tillsammans med den vet jag precis vem jag är. Tillsammans med min gamla kärlek är jag säker på att allting är möjligt och att det är nu det kommer att hända. Vad det är som ska ske är inte så noga, det är känslan jag vill åt.

Oavsett vad som är orsaken till att du har glömt musiken, spela den där låten som gör din värld vacker. Ditt hjärta har inte dött, det har bara slumrat lite.

Dessutom finns det många dokumenterade hälsoeffekter med musik!

Musik är hälsofrämjande 

Läs mer om musikens hälsoeffekter här