I förändringstankar en torsdagskväll

Det kommer dagar när rastlösheten drabbar mer än andra. När den väcker längtan om att andas ny luft, gå på andra gator och låta livet vara oförutsägbart ett tag. Min stad är inte längre vacker, den kan inte hjälpa det. Människorna har mist sitt skimmer, det är inte deras fel. Stadens orkeslösa aura har smittat dem. Den har smittat mig. Jag går i cirklar. Fastnar i återvändsgränder. Jag är fången i mina egna kvarter. Livet brölar i mitt vaxfyllda öra att jag måste förlåta staden. Det finns skäl att tacka den. Det är tid nu, att låta benen springa åt ett annat håll. Jag är inte säker på vilket. Det visar sig nog. Jag ska börja om. Göra det rätt. Lämna det som varit. Låta hjärtat trilla lätt. Hitta nya kvarter och skimrande människor igen. Jag vet att det knöligaste är nu. Jag måste göra beslutet oåterkalleligt, trots att jag inte riktigt är säker på hur. Jag har gjort det förr. Jag kan göra det igen. Jag vet vart jag måste börja och resten ger sig sen…

IMG_0381

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s