Det där med utmattning

För ett några år sedan drabbades jag av utmattning och gick ner i en depression. Det händer lite för många. Fölk tycker nog att vi borde ha vett att stoppa det i tid. Att det bara är att byta arbete om det nu är så jobbigt. Det fungerar inte riktigt så. Det händer inte över en natt. Det är en process där kraven utifrån och inifrån långsamt höjer temperaturen och vi kokar ihjäl under utdragna former. När vi förstår att det har gått för långt är vi nästan livlösa. Om jag låter en smula dramatisk beror det på att en utmattning är ganska dramatisk. Det är inte bara den faktiska stressen som är problemet. Det är så mycket mer. Det handlar om de skyhöga prestationskraven som finns inuti oss, och som ofta piskas på utifrån. I mitt fall handlade det om en personlig känslighet i kombination med orimliga förutsättningar. Det berodde också på att jag har en benägenhet att mäta mitt eget värde  utifrån det jag presterar.

Som den duktiga flicka jag är bet jag ihop tills käkarna intog en permanent låsning. Det som händer under en utmattning är inte bara att vi blir stressade. Det är tröttheten som gör fysiskt ont i musklerna,  skelettet, magen och själen. Det är känslan av mindervärde. Det är rädslan och ångesten. Det är att vara konstant ledsen. En knut i halsen och en knytnäve om hjärtat. Det kanske inte är en önskan om att vara död, men en önskan om att inte behöva finnas till på ganska länge. Bara vi får vila.

Förutom tröttheten tillstöter gärna en rad fysiska komplikationer. Det kan vara högt blodtryck, magproblem, spänningshuvudvärk, matintolerans. muntorrhet, karies, hjärtklappning och ångestattacker. Kroppens signaler om att det står till åt helsike fel sätter sig gärna i självförtroendet. Signalerna  yttrar sig nämligen ofta som viktproblem, hudproblem och dålig andedräkt.

Varje gång jag ”tvingades” till social interaktion utöver det mest vardagliga, kändes det som jag sprungit ett maraton med återhämtningstid på ungefär 2 veckor. Jag bar på ett aldrig sinande självförakt och skämdes för att jag var så inkompetent, misslyckad, osäker och ful. Jag var arg, ledsen, uppjagad, överkänslig och saknade förmågan att resonera rationellt. Med andra ord. Utmattning är ganska dramatiskt.

Det tog tid. Men jag läkte ihop. Idag är jag observant på mina varningssignaler. Det händer att jag dippar, blir rädd och tappar taget. Skillnaden är att jag låter mig tappa taget. Jag biter inte ihop. Jag kämpar fortfarande med mina prestationskrav och min närhet till självkritik. Om jag gör fel känner jag lätt att jag är fel. Skillnaden är att jag förstår att det är en irrationell känsla. Att jag gör ett misstag betyder inte att jag är en dålig person. Jag kan prata om problemet öppet och jag kan resonera rationellt. Jag känner mig så inutihelvete stark som drog en vurpa rakt ner i botten och sköt mig upp en bra bit över ytan igen.

Jag känner för många som varit där jag var. Utmattning har så många bottnar. Det är inte en process, det är ta mig fanken minst 75. Av denna anledning tycker jag att det är dags att dyka lite djupare i både de psykiska och fysiska processerna. Vad händer i kroppen och varför. Vad händer i huvudet och varför. Vem drabbas och vad kan vi göra åt det. Fortsättning följer…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s