Har du semestern är slut ångest? Något att förändra?

Semesterns sista skälvande timmar är här. Imorgon ringer klockan tidigt som attan och jag ska stånka med bussen till jobbet. Det känns helt ok. Jag ska försöka ställa om semestergröten jag har i huvudet till prestationshjärnan. Jag ska försöka komma ihåg vad jag höll på med. Jag ska ta ett djupt andetag innan jag öppnar e-postinkorgen. Men just nu känns det helt fine. Jag är utvilad och återhämtningssträckan har varit betydligt kortare än vanligt. Det är dags att vara produktiv igen och jag tycker om den känslan.

Semestrar i krisens tecken

De sista åren har dock semesterns sista dagar känts annorlunda än såhär och under gårdagen gjorde det förflutna sig påmint. Jag var gråtmild och ur balans hela dagen. Jag försökte förklara för en vän, men lyckades inte riktigt hitta orsaken till mitt “konstiga humör”. Tillslut förstod jag varför. Sista semesterhelgen väcker minnen.

För tre år sedan var mitt liv egentligen ganska fint, förutom att min arbetssituation höll på att ta livet av mig. Belastningen var omänsklig och ledarskapet gav en del övrigt att önska. Jag var gråtfärdig hela mina sista semestervecka för jag visste vad som väntade. Men det blev ännu värre än så. Jag satt på jobbet med skenande hjärta. Jag grät när jag åkte dit och jag grät när jag kom hem. Jag gick upp tio kilo i vikt, fick högt blodtryck och min hud gick liksom sönder på alla sätt som går. Jag var konstant uppjagad, irrationell, besatt av tid, fick näst intill social fobi och stupande i säng halv nio på kvällarna för att vakna fullkomligt utmattad nästa dag. Det var en trötthet som värkte in i märgen. Jag tappade totalt bort min personlighet och kunde inte prata om någonting annat än hur jobbigt det var på jobbet och att jag måste bli klar. För att få vila. Jag var alltså en glädje och tillgång för precis alla människor.

Ett tillfälle kom som sänt från ovan och jag tog mig ur den mest akuta situationen. Men skadan var redan skedd. Jag var för långt under isen. Jag var förstörd inifrån och ut. Resultatet blev att mitt privatliv gick åt skogen på allsköns upptänkliga sätt. Det är här jag börjar fundera över mitt eget karma och vad jag skulle bli ödmjuk inför. För ödmjukas skulle jag uppenbarligen. Semestern det året präglades istället av relationskris så det sjöng om det, och en del andra relationer gick också åt pipan. För människor i kris är sjukt jobbiga. Alla pallar inte. Så är det.

När förra årets semester slutade satt jag på ett vikariat och jag skulle bara återgå några veckor för överlämning. Min egen arbetssituation var oklar. Jag hade haft ett år av att komma på fötter och hitta min inre kärna igen – vem det nu var…Jag hade hunnit nå botten. Jag hade fattat att jag behövde terapi. Jag fick bearbeta. Jag fick stöd på jobbet av både chef och kollegor. Jag blev klar över vem som verkligen stod på min sida. Det kändes rätt men också förbannat oroligt. Som tur var löste sig min jobbsituation snabbare, bättre och mer långsiktigt än jag någonsin vågat drömma om, All skit varar inte för evigt. Så är det.

Det kan bli bättre

Nu ska jag återgå till ett jobb jag gillar, i en intressant organisation som erbjuder gott om utmaningar och fina kollegor. Jag behöver inte böla för att semestern är slut. Saker kan vända. Det kan bli bättre.

Har du ett jobb som tar livet av dig? Gråter du vid tanken på att återgå? Gå vidare om du kan. Så snart du kan. Gå i terapi om du kan. Jag vet att det inte är självklarheter, men undersök ditt supportsystem och dina möjligheter. Hela ditt liv kan stå på spel och inget jobb är värt det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s