Känslomässig marinad, kreativitet och ett boktips

Jag har legat i marinad under den gångna veckan. Jag är en obotlig grubblare samtidigt som jag behöver böla ur mig mina känslor och upplevelser å alla håll. Jag är inte den som lider i tysthet. Mina känslor befinner sig gärna utanpå kroppen och jag har generellt ett enormt behov av att reda ut saker. Det som pyr under ytan och inte kommer ut i ljuset blir ett gift både för min kropp och min själ. Reda utandet kan dock te sig skrämmande för andra typer av människor. När jag inte får någon respons reagerar jag som matadoren i tjuren Ferdinand. Jag blir argare och argare tills jag blir jättearg och bokstavligt talat ligger på golvet, sparkandes och gråtandes av ilska. Inte för att jag vill slåss, utan för att jag känner mig obetydlig och osynlig.

Ledsen blir arg

Som du kanske vet gjorde jag terapisvängen ett tag. Ett av mina problem var att jag blir förbannad när jag är ledsen. Jag är sannolikt inte ensam om detta. Paradoxalt nog vill jag i (inte i jobbsammanhang -poängterar) ofta ha en kram av den person jag skäller på, egentligen. Responsen blir ju av förklarliga skäl snarare ilska tillbaka. Ibland kyla och avståndstagande. Den onda cirkeln är ett faktum.

Min kompis Charlotte satte ord på problemet. Hon sa att det är enklare att bli arg. Om man visar sig sårbar och ändå blir förnekad gör det för ont. När man blir arg vet man vad man kan förvänta sig. Det hjälpte att förstå. Jag gav sårbar en chans. I förhållande till dom som var mottagliga blev relationen snabbt bättre. De som istället rationaliserar bort en ledsen medmänniska kan man helt enkelt ge blanka fanken i. Det är en ganska enkel sållningsmetod. Effektiv.

Kvinnors vrede – boktipset

Inte nog med att Charlotte är klok, hon ger också bra boktips. “Kvinnors vrede” är en gammal klassiker av Harriet Goldhor Lerner som vänder och vrider ganska bra på vredes problematiken, särskilt i relationssammanhang. När jag började läsa den fick jag nya uppenbarelser i parti och minut. Jag blev också mycket lugnare. Hur som haver känns det som att det är dags att plocka fram den igen. För nu har jag glömt vad det var som var så jäkla bra. Men bra var den. Skulle kunna rekommendera en och annan man att läsa den också.

Att tala om saken   

Marinaden då undrar du. Jo, såhär var det. Jag hade i förra veckan ett samtal med en person som stått mig nära, och som jag inte träffat på väldigt länge. Sist vi sågs var läget kaotiskt, dramatiskt och präglades i hög grad av gråt och tandagnisslan. Att säga att vi båda har ett neurotiskt drag skulle vara en grov underdrift. När vi nu skulle ses var vi helt enkelt skitnervösa och därtill snorrädda för konflikt, kaos och drama. Inget av det inträffade. Det blev ett samtal som utan logik sprang mellan vad som hänt, var vi var, vad vi gjort, vad andra gjort och några det här behöver du minsann veta. Det sista från min sida. I vanlig ordning fanns det känslor jag behövde få ur mig för att inte ätas upp inifrån. Det var inte ett budskap som skulle levereras i skrift. Jag lyckades emellertid framföra budskapet relativt sakligt och min motpart tog till synes emot det bra.

Marinad och kreativitet

Under samtalet blev jag fullkomligt slut och intog samma konsistens som en kokt spagetti. Sjutusen olika spänningar släppte på samma gång. Aldrig har jag varit så trött i ett samtal som betytt så mycket. Efteråt var jag lättad, matt och vemodig. Ett svagt dis befinner sig över mötet, som om jag varit berusad utan att ha druckit en droppe alkohol. Men marinaden har varit ett faktum. Jag insåg att det där som behövde ut hade legat som ett tjockt och fuktigt täcke över allting annat, och givit mig fullkomligt tunnelseende. När det åtminstone hade lämnat min mun kunde jag se någorlunda klart, känna andra känslor och tänka andra tankar.

Under veckan har jag pendlat mellan sprudlande energi och kapital apati. Jag har befunnit mig i ett kreativt rus och skrivit så att tangenterna brunnit i mitt smuliga tangentbord. Skrivsessionerna har följts av krampgråt, för på skärmen kan jag se processen så klart,. Jag har frågat mig igen och igen varför jag inte kunde göra min del bättre. Det är enkelt att se att någon annan kan behöva dra ut huvudet ur arslet, frågan är vart jag har mitt eget?

Själv ska jag plocka fram vredesboken igen, för jag har nog en bit kvar. Men först ska jag bege mig ut i parken med block och penna för att fortsätta marinaden. Med hänsyn till mina medmänniskor hoppas jag att jag kan undvika krampgråt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s